Hoppar min
En hoppgruva är en personellgruva för användning i öppen terräng. När den utlöses lyfter en liten drivladdning gruvkroppen ungefär en meter hög, där huvudladdningen sedan exploderar och sprider splinter runt omkring. Den första gruvan av denna typ var den tyska S -gruvan under andra världskriget . Andra länder har utvecklat sina egna modeller, till stor del härledda från S -gruvan.
Vårgruvor är mer komplicerade än vanliga personellgruvor och därför dyrare att tillverka. Eftersom de är avsedda att begravas, är de också dåligt lämpade för till exempel storskalig läggning med flygplan. Det kan utlösas antingen direkt via trycksensorer eller tripwires eller via fjärntändning.
Gruvan är företrädesvis begravd upp till halsen i närheten av buskar eller buskar . Den utskjutande halsen kamoufleras sedan separat.
De amerikanska soldaterna gav den tyska S-gruvan från andra världskriget namnet Bouncing Betty ( hoppande Betty ).
Exempel
- S-Mine , Tyskland
- DM 31 , Tyskland
- M2 , USA
- M16 , USA
- Mk-2 , Storbritannien
- OZM-3 , Ryssland
- OZM-4 , Ryssland
- OZM-72 , Ryssland
- PP-Mi-Šr , Tjeckien
- PROM-1 , Jugoslavien
- Typ 69 , Kina
- Valmara 59 , Italien
- Valmara 69 , Italien
Självläkande minfält
De så kallade självläkande minfälten representerar en nyare utveckling . Självläkande minfält SHM. Med detta koncept kommunicerar de enskilda gruvorna avstånden mellan dem. Om det finns ett gap, till exempel för att ett visst område redan har rensats, hoppar angränsande gruvor in i detta gap. Syftet med att hoppa gruvorna är att försvåra röjningen, inte att öka effekten.
webb-länkar
Individuella bevis
- ^ Rae McGrath: Landmines And Unexploded Ordnance , Pluto Press, 2000, ISBN 9780745312590 , s. 18 [1]
- ↑ https://www.landmine.de/fileadmin/user_upload/pdf/Publi/Landminen-Soziooekonomische-Ausektiven.pdf